Underbara vinter

Nu är det verkligen vinter här hos oss, snön har vräkt ner hela dagen och jag hoppas verkligen att den får ligga kvar ett bra tag. Det var länge sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen men jag har helt enkelt haft fullt upp med att leva. Sista tiden har det varit en hel del jobb och såklart mycket tid med hundarna. Lady gjorde illa en trampdyna för ungefär två veckor sedan och har sedan dess fått lov att ta det lugnt så det fått läka ordentligt, därför har det blivit en hel del promenader och inte så mycket dragträning.

När det vankats drag har jag kört med Accio och Bamse, dock med varierat resultat, haha. För ett tag sedan följde jag med Johanna och Andreas till en kompis till dem för att dra en kvällsrunda och det har nog aldrig gått så dåligt för mig som den kvällen. Himmel vad jag skrattade. Allt som kunde gå fel gjorde verkligen det: jag tappade bromsen på sparken efter ca 500 meter, efter några hundra meter lossnade hundarna (!!) från mitt midjebälte, ett snöbelag ramlade av från sparken så jag fick lov att köra sista biten på ett ben… Som grädde på moset var Bamse supertaggad och bokstavligen skrek rätt ut när vi stod stilla. Huh, verkligen ett prov för tålamodet. Däremot kan det ju inte gå bra jämt och jag antar att det är som med ridning och hästar, man ska ramla av 100 gånger innan man är en bra ryttare. Ibland måste det gå dåligt så man kan lära och göra annorlunda nästa gång.

Idag såg Ladys tass så fin ut att jag bestämde mig för att låta henne dra en tur. Hon var minst sagt taggad. Jag älskar att se henne i selen, hon jobbar på så fint och har så bra inställning. Det blev en härlig tur med sparken bakom Accio och Lady.

Här kommer lite vinterbilder från de senaste dagarna. ♥

En fullspäckad vår…

Nu känns det verkligen som att vårterminen dragit igång ordentligt och jag och hundarna har massor av roliga saker planerade framöver. Det är en salig blandning av alla möjliga grenar, föreläsningar och kurser. Bland annat väntar inomhustävlingar med Bamse, två stycken föreläsningar om hundens anatomi, fysträning, friskvård och rehab (så intressant!), en spårdag med Lufsen, en helg uppe på Draghunds VM i Sveg, en lydnadshelg med Frida Wallén och en föreläsning i spårteori. Det ska bli en så rolig vår med fokus på hundträning. ♥ Dessutom är det planerat att jag ska få hålla en introkurs i Barmarksdrag på vår brukshundklubb. Det ska bli så roligt! Vad har ni för planer i vår? 

Vädret är inte på vår sida

Idag är ännu en sådan där dag när jag undrar varför vi bor där vi bor, just nu är vi fast i någon slags limbo mellan snö och barmark och jag önskar att vädret kunde bestämma sig för ett alternativ. Jag älskar snö och vill så innerligt att det skulle kunna få bli en kall och snörik vinter ett tag till. Å andra sidan älskar jag att dra med mina hundar ännu mer, så om nu snö är för mycket att önska, låt det iallafall få bli barmark så vi kan använda cyklarna.

Igår mötte jag upp Johanna och Andreas då vi hade tänkt att försöka oss på en barmarkstur, den tanken ändrades dock ganska fort och vi fick se oss besegrade av isen och de snorhala vägarna. Istället tog vi en skogspromenad och avslutade med fika. Det är så härligt att umgås med likasinnade och få prata om det som ligger en allra närmast hjärtat.

En klump av oro

Just nu har jag en stor klump i magen, en klump av oro, nervositet och rädsla inför framtiden. För snart 1,5 år sedan skadade jag mitt högra knä riktigt rejält och det innebar lång vila, ortos och sjukgymnastik. Jag var så rädd att det skulle stoppa mig från mycket av det jag vill göra med hundarna, och även om det såklart gjorde det ett tag, återfick jag styrkan och stabiliteten och har kunnat träna på nästan som vanligt. Jag har dock behövt inse att jag kanske aldrig kommer kunna göra vissa saker som jag tycker om mer, som att hoppa studsmatta, köra cross eller åka skridskor.

screenshot_20180123-081816239325729.png

Även om jag vissa gånger varit korkad och lyckats göra illa knät igen under det senaste året har jag för det mesta varit smärtfri och känt att jag kommer klara mig utan operation. MEN – de senaste veckorna har jag börjat känna sådan sjuk smärta i knät då jag är stilla och har det böjt. Det har till exempel blivit nästintill olidligt att köra bil, sova, sitta och jobba osv. Jag ska till läkaren imorgon och se vad tusan som kan ha hänt, och även fast jag verkligen inte kan ha det såhär och MÅSTE göra något, är jag livrädd över att det kommer innebära en korsbandsoperation… En korsbandsoperation skulle innebära oerhört lång rehabtid och det skulle i sin tur innebära att mina planer och mål med hundarna skulle behöva läggas på hyllan för ett bra tag framöver. Det värsta av allt skulle dock vara: vem skulle motionera och ta hand om mina huskytjejer? De vita grabbarna klarade sig fint min förra konvalescensperiod, de kan hantera att inte aktiveras som de brukar. Men jag är inte lika säker på att Lady och Accio skulle hantera det lika bra…. Men men, jag ska INTE måla fan på väggen. Jag VET ju faktiskt inte än vad som väntar, jag behövde dock få skriva av mig och innan jag vet säkert vad som händer med knät kommer klumpen i magen vara kvar.

Det här är livet

Idag bestämde jag mig för att ta ut släden för en tur med alla fyra. Egentligen hade jag bestämt att rusta upp släden ordentligt innan, men jag tänkte att en liten tur inte kunde skada. Det som är mest ”akut” att fixa är att byta lastplan och belag, ska försöka fixa det så snart som möjligt så jag kan börja köra alla fyra mer, jag hoppas verkligen att snön får ligga kvar ett bra tag till!

Jag är verkligen imponerad och stolt över Lufsen och Bamse, de går som wheel och kämpar på så bra i spannet. De är så duktiga killarna ♥

19247683_10215384303703821_2995681420116836792_n26814707_10215385588095930_1546903679172936467_n

Äntligen vinter

Nu har vi äntligen fått ordentligt vinterväder här hos oss! Tänk vad lite snö kan göra för humöret, det märks stor skillnad både på mig och hundarna. Alla fyra fullkomligt älskar snön och jag kan ägna timmar åt att bara sitta och titta på dem när de leker och busar med varandra. Min vän Johanna skrev precis ett väldigt bra inlägg om flockliv och det hon skriver är så viktigt och stämmer så bra. Jag är verkligen glad över att jag har en så välfungerande liten flock och jag blir verkligen fascinerad och varmt i hjärtat när jag ser dem integrera med varandra.

Den här helgen skulle egentligen jag och tjejerna varit på slädkurs i Nornäs men eftersom Lady skadade magsäcken tidigare i vintras och har fått lov att vila en hel del kändes det inte rätt att åka. Istället har vi ägnat lördagen åt ett litet skrittstyrkepass och massa bus i snön. Jag vill aldrig att snön ska försvinna!

Organiserad hundträning

Ett av mina nyårslöften det här året är att bli mycket bättre på att planera, logga och utvärdera hundarnas träning. Jag känner, som jag ju skrivit tidigare, att jag lätt spårar in på en hund och en gren ett tag och sedan byter fokus. Jag vill kunna ha fokus på alla hundar och vår träning kontinuerligt vecka efter vecka.

För att styra upp lite har jag köpt en dogofax från OH MY DOG! där jag samlar allt som har med vår träning att göra. I den har jag gjort en årsöversikt var till hundarna där jag lätt kan fylla i varje dag vad vi gjort, jag har gjort en ”nyckel” för att komma ihåg färgkodningen och lätt kunna ha översikt. Jag har också skrivit ut en av mallarna från OH MY DOG! och ska använda den till att tracka kloklippning.

 

För ett tag sedan pysslade jag och min vän Johanna ihop varsin affisch med alla våra mål för hundträningen 2018. För mig är det också ett sätt att hålla mig fokuserad och målinriktad. En av anledningarna till att jag har haft så svårt att fokusera ordentligt har tidigare varit att jag inte haft några mål och inte heller vågat bestämma mig för vad jag vill.

26906013_10215332027516949_1243295357_o

 

Såklart hundar pratar!

I lördags var jag och min vän Ida i Stockholm på Svenska Brukshundklubbens symposiom ”Tänk om hunden kunde prata”. Det var väldigt intressant och föreläsarna var Per Jensen, Kenth Svartberg och Åsa Nilsonne. Jensen och Svartberg är två av mina favoritförfattare och jag gillar dem verkligen inte mindre efter lördagens föreläsningar. Symposiets tema Tänk om hunden kunde prata förvandlades ganska fort till SÅKLART hunden kan prata! och jag håller verkligen med.

Något jag verkligen fascineras av och som fyller mig med så mycket värme och kärlek är alla de tester och forskningsprojekt som genomförts där slutsatserna kunnat bevisa att hundar är så mycket mer lika oss människor än vad många tyvärr verkar inse och att deras känsloregister och medvetenhet på många sätt liknar vårt. Det i sig är egentligen inte nyheter för mig, jag har alltid varit övertygad om att hundar, och i synnerhet mina egna såklart (fniss), har ett otroligt brett känsloliv och kan känna och visa t.ex. både missnöje, kärlek och att någonting inte är rättvist väldigt tydligt.

17426235_1314304265304116_4687195344527011162_nAtt leva med en flock om fyra hundar är något av de mest givande jag vet och någonting som fyller min vardag med så mycket. Jag har ALDRIG tråkigt med dessa individer och även om jag självklart inte alltid är glad så är samspelet mellan dem, och oss, så levande och berikande.

Varje dag hemma hos oss uppkommer situationer som bevisar att hundar till exempel kan imitera både oss människor och varandra, och att de lätt kan komma fram till konsekvensen av en händelse. Exempel: klätterapan Lufsen hoppar upp på en sten och söker min bekräftelse. Han får höra ett ”åh vad du är duktig” eller ”ååh vilken snygging”. Han får alltså inte höra belöningsordet BRA eller någon godis. Strax därefter står ytterligare tre förväntansfulla hundar på stenen och ser uppmanande på mig. ”Hur snygga är inte VI då?!”. 🙂

Jag skulle kunna skriva på i all oändlighet om hur socialt kompetenta våra hundar är och hur bra de är på att tyda oss och kommunicera med oss men jag väljer att runda av här och avslutar med att säga: HUNDAR ÄR BÄST. 

Det där med att räcka till…

Jag är verkligen tacksam över det liv jag lever. Tacksam över att jag har möjlighet att bo där jag bor, att jag har fyra underbara hundar, världens bästa sambo och att vara fysiskt frisk. Ibland är jag dålig på att komma ihåg att stanna upp i vardagen och tillåta mig att känna denna tacksamhet, det är lätt att fastna i vardagens stress och hets och bara ”leva på” utan att reflektera så mycket. Någonting jag däremot reflekterar en del över, känner en viss ångest av och har dåligt samvete över är känslan av att inte räcka till. 

Jag är inte en lagom person, jag gör inte saker halvhjärtat och jag har ibland svårt att se mina egna begränsningar. Det resulterar i att jag blir uppslukad av det jag intresserar mig för och har svårt att hitta en nivå som är rimlig och lagom. I många situationer är min överambitiösa sida väldigt bra, men i andra situationer önskar jag att jag hade lättare för att hitta stabil balans.

När det kommer till hundarna känner jag mig ofta kluven, otillräcklig och misslyckad. Jag avundas ibland mina vänner och bekanta som har en huvudsyssla med sina hundar som de kan ägna sig helhjärtat åt, eller endast en hund att lägga all sin tid och fokus på.

Missförstå mig inte, jag älskar alla mina hundar mer än allt och skulle aldrig välja bort någon av dem. Men just för att jag älskar dem så mycket vill jag ge dem allt jag kan och lite till, och där brister jag. Jag önskar att jag hade all tid i världen för att kunna ge Bamse all den tid han behöver i lydnaden. Jag önskar att jag kunde grotta ner mig helt i lydnadsvärlden och spendera kvällarna på olika appellplaner för att träna fritt följ och apportering. Jag brinner för lydnad och jag brinner för Bamse. Samtidigt brinner mitt hjärta för draghundssporten och när jag står bakom Lady och Accio på min sparkcykel finns det ingenstans jag hellre är. Jag skulle vilja ta hundarna och mitt pick och pack till Norrland för att leva och andas draghundslivet dygnet runt. Så har vi Lufsen, min älskade följeslagare som funnits här längre än alla andra. Min bästa vän och sanna kärlek. Han som älskar att jobba med nosen och som är en naturbegåvning på Nose Work. Honom vill jag också ge allt. Jag vill kunna ge honom utrymme för utmaningar och plats att utvecklas.  Jag vill att han aldrig någonsin ska känna sig bortvald eller försummad. Jag vill aldrig att någon av mina älskade hundar, mina bästa vänner, ska behöva känna sig åsidosatta eller försummade. 

Och där mina vänner, har vi min livsekvation som får mig att känna mig otillräcklig. 2018 har jag som mål att försöka hitta balansen i livet. Att eftersträva en tillvaro där allt fungerar och rullar på. En vardag där mina fyra hundar, min sambo, mitt jobb och allt som hör huset och hushållet till bara klaffar och faller på plats. Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det hela fortskrider. ♥