Vi skyndar långsamt…

Det är dumt att stressa som jag brukar säga, och det är sannerligen något jag och Bamse anammat när det gäller vår tävlingskarriär. Förrförra sommaren, i juli 2017 närmare bestämt, debuterade vi i Startklass på Sala Brukshundklubb och jag minns det som igår. Jag var såååå nervös. Jag hade gjort upp en tävlingsplan och planerat allting i detalj. Jag hade tänkt ut exakt vad jag skulle göra från det vi kom fram till tävlingsplatsen tills vi var klara. I planen ingick bland annat att Bamse skulle få stanna i bilen så länge som möjligt för att inte behöva stressa upp sig så långt innan det var vår tur. Den planen gick i kras ganska fort. Jag började nämligen med att låsa in bilnyckeln och stod sedan där som ett fån, med ett koppel i ena handen och en apportbock i den andra. Jag minns att jag tänkte att det i alla fall var en jäkla tur att jag hunnit ta ut både hund,  koppel och apportbock innan jag låste bilen och smällde igen bakluckan. Att stå där med en låst bil, en bilnyckel på insidan, en skällande hund och en panik som bara växte sig större var inte roligt. Jag skrattar gott åt eländet idag, men då var det sannerligen inte kul.

Som ni säkert kan tänka er så gick den tävlingen s k i t. Jag var för stressad, nervös, ofokuserad och oförberedd. Jag var så himla besviken efteråt. Så jäkla arg och ledsen på mig själv och Bamse. Jag kommer ihåg att jag grinade som en galning i bilen, både för att jag var så besviken på tävlingsresultatet men också för att jag hade så dåligt samvete över att jag varit besviken på Bamse. Världens bästa, finaste Bamse. Han hade ju gjort allt han kunde. Hans prestation och uppförande inne på planen var en ren återspegling av mig som förare. Den kvällen lovade jag mig själv dyrt och heligt att lägga lydnaden på hyllan och inse att det inte var för oss.

Men ni vet ju hur det är, skam den som ger sig. Jag la inte lydnaden på hyllan och jag vägrade inse att lydnaden inte var vår arena. Vi har sedan förrförra sommaren tränat, tränat och tränat, tränat lite mer och petat in någon tävling då och då. Sista tävlingen vi gjorde var i mars förra året, då vi lyckades skrapa ihop 165 poäng och vårt allra första uppflytt. Efter den tävlingen infann sig något slags lugn i mig. Vi hade klarat det. Vi hade nått uppflyttningsresultat och för en gångs skull lyckats visa del av oss som annars bara närvarat vid träning och lyst med sin frånvaro under tävling. Jag valde att ligga lite lågt, fokusera på annat ett tag. Anmälde till två till tävlingar under 2018 men strök mig från båda av olika anledningar, skadad hund första gången och massor med oanmält snö (och sommardäck) andra gången.

För ett par veckor sedan bestämde jag mig, 2019 ska bli året då jag och Bamse på riktigt blir klara med Startklass och går vidare till nästa klass. Vi ska inte bara ha klarat det en gång, vi ska kamma hem tre uppflyttningsresultat och det där jädrans lydnadsdiplomet. Sagt och gjort, anmälde mig till första bästa (och närmsta) inomhustävling och i lördags, 5 januari, var det dags.

Vi genomförde ett fint program, några slarvfel från min sida, och kammade ihop 172 poäng, uppflytt och en sjätte placering! Nu behövs det bara ett till sen tackar vi för oss och vinkar adjö till Startklassen. Så ja, det gick nästan ett år mellan tävlingarna och våra uppflytt, men vi skyndar långsamt. ♥

49797489_2053655561368979_6998839269724782592_n49446111_2047777428623459_3629091230173888512_n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s